Det som händer i Myanmar är en katastrof. Militärjuntan grep makten i februari och sedan dess har det pågått protester och strejker. Lärare, advokater, studenter, sjukvårdspersonal, järnvägsarbetare. Alla har lämnat sina arbetsplatser och gett sig ut på gatorna.
Men det tar tid att organisera. Det krävs decennier av stenhårt arbete.
Militären har svarat på det enda språk de talar. Kulorna viner in i folkhaven. Minst sex hundra har skjutits ihjäl, även barn. Omvärlden måste nu reagera.
Myanmar är ett stort land vid Bengaliska viken, granne med Indien och Thailand. Under nästan 50 år styrdes det av en kommunistisk militärdiktatur. Den isolerade landet från omvärlden och tillät inga samarbeten. Helst skulle alla läsa Lenin, odla heroin och berika militärtopparna.
Först 2011 lämnade man över makten, när trycket blev för hårt. Men säg den diktatur som bara ger upp. Vi ser nu att de väntat på rätt tillfälle att ta tillbaka styret. Det gäller att befolkningen håller i och att omvärlden gör allt den kan. Vi kan inte gå tillbaka till det gamla.
Myanmar har sett stora demokratiska framgångar de senaste åren. Bland annat har man fått ett centralt fackförbund som växt varje år sedan 2015. I skrivande stund är de 70 000 medlemmar och det är kanske inte mycket för ett land med 50 miljoner invånare. Men det tar tid att organisera. Det krävs decennier av stenhårt arbete. Nu vet vi inte vart det bär.
Att störta en diktatur är lite som att få stopp på en läckande kran.
Från svenskt håll vill jag se kraftiga fördömanden av militärjuntans agerande. Jag vill se sanktioner mot de individer och företag som stöttar eller gynnas av kuppen. Jag vill se stora stöd till civilbefolkningens demokratiarbete.
Att störta en diktatur är lite som att få stopp på en läckande kran. Huvudproblemet går fort att lösa men konsekvenserna tar lång tid att reparera. Myanmars kran har börjat droppa igen. Måtte den inte springa läck.
