Jag har blivit förflyttad. Egent­ligen var det länge sedan nu. Men efter att i ett halvårs tid fått ett nytt schema ungefär varannan vecka, slutade det hela med att mina trapphus som jag städat i tre år byttes till hemstäd.

Det har sina fördelar. I det nybygg­da studentkomplexet där jag är nu har varje dörr en öppningsknapp. Städvag­nen rullar fram tyst och smidigt.

Skill­naden är stor mot trapphusen, där jag på vintern kunde få släpa vagnen bak­länges när plogbilen ännu inte hunnit fram. Somrarna var faktiskt inte myck­et bättre. Vattnet skvimpade ur hinken och handlederna hoppade upp och ner på färden över de buckliga gatorna.

Jag saknar hyresgästernas uppmuntrande leenden

Sedan var det förstås det där med säkerheten, som jag tidigare skrivit om. I området jag städade fanns sociala problem. Jag stötte på hyresgäster med psykos, narkomaner sov i källar­na, och jag blev vid ett tillfälle vittne till misshandel vid en port.

Sådant slipper jag ju nu. Ändå saknar jag mina trappor.

Jag saknar hyresgästernas upp­muntrande leenden och kommentarer. Samtalen. Problemlösningen.

Jag sak­nar att springa upp för trapporna och städa dem ner, hur monotont det än kan låta. Femton minuter i varje, upp, ner, check. Det gav energi och var ro­givande på samma gång. Smutset stör­ de mig inte så mycket. Jag såg till att alla fick det trivsamt i sina hus, och det var fint så.

Något helt annat är det att mötas i dörren till någons lägenhet av en skur­ hink med spya. Eller att någon lufsar runt i kalsonger, lagar mat och läm­nar efter sig en röra, samtidigt som jag är i lägenheten.

”Vad fint det blir!”, är nu mera bara ”Hej”.

Toalettpapp­ret i gemensamhetslokalerna blir stän­digt stulet. Och själva byggnaden, i all sin prakt, med en fantastisk vy över staden, andas fientlighet.

Själen krymper till en liten boll

Trots de väl tilltagna ytorna och en tvättstuga som av någon anledning försetts med loungehörna, har nämligen inte minsta skrymsle kunnat avvaras till städrum. Jag och fastighetsskötarna får dela på barnvagnsrummet.

Men det värsta är våren. När solen stannar kvar, fåglarna börjar kvitt­ra och blommorna tittar fram i rabat­terna vill jag vara där. Jag vill ha mina helvetespromenader mellan husen och uppleva livet som kommer tillbaka. Jag får flottiga diskbänkar och ölkladdig parkett. Själen krymper till en liten boll.

Ett ljus i tillvaron är löftet från che­fen om en mikro, till städrummet i byggnaden intill. Bortser man från Arbetsmiljöverkets föreskrifter, blir det praktiskt taget en personalmatsal. Man får vara glad för det lilla.