Fastighetsskötare i Kiruna – en stad som rivs och flyttas

De stora grävmaskinerna går till attack mot huset och sliter loss träväggarna, bit för bit. Som ett rovdjur som sliter sitt byte i stycken. 

Det ser dramatiskt ut, men för fastighetsskötaren Leif-Erik Wilsdorf och kollegorna på Riksbyggen i Kiruna har scenen blivit vardag. När LKAB:s järnmalmsgruva expanderar rivs Kirunas stadskärna och runt 6000 invånare måste flytta.

Kirunas stadskärna förvandlas till spökstad

Snart finns varken Leif-Eriks nuvarande arbetsplats eller bostad kvar. Kirunas stadskärna förvaldas bit för bit till en spökstad, när husen töms i väntan på att rivas. 

Kirunaborna har vetat att staden kommer att behöva flytta i nästan två decennier, och för 22-åriga Leif-Erik Wilsdorf är det en självklarhet. 

– Gruvan har lagt fundamentet till hela Kiruna. Ingen gruva, ingen stad, säger han. 

Gruvan gör att Kirunas hus spricker

Järnmalmsgruvan i Kiruna är världens största och med sina miljardinkomster är den en av svenska statens stora inkomstkällor. Den grundades för drygt 100 år sedan, och runt gruvan växte staden Kiruna fram. 

Men ju större gruvan blivit, desto mer urholkas marken under staden. Det gör att marken deformeras, och att husen sakta spricker sönder. 

Vissa hyresgäster är oroliga och gör felanmälningar när de ser sprickor. Då kontrollerar vi en extra gång att sprickan inte växt.

Leif-Erik Wilsdorf och kollegan Anders Salomonsson kontrollerar varje månad de sprickor som bildats i Riksbyggens hus i Kirunas gamla stadskärna. I trappuppgången i 60-talshuset syns en tydlig spricka som löper längst väggen.

Än så länge är det ingen fara för ras i de här fastigheterna, men andra hus i Kiruna har fått evakueras med kort varsel. 

– Vissa hyresgäster är oroliga och gör felanmälningar när de ser sprickor. Då kontrollerar vi en extra gång att sprickan inte växt, säger Leif-Erik Wilsdorf.

Från skötsel av gamla hus till nyproduktion

­Vi tar hissen högst upp, till en lägenhet på sjätte våningen med svindlande utsikt. Här uppifrån ser vi allt: det gamla Kiruna som snart ska rivas, gruvberget och där bortom, fjällvärlden som breder ut sig mot horisonten.

Eftersom Riksbyggen länge vetat att husen ska rivas har ingen större renovering gjorts på senare år. Det är något som skapar en del utmaningar för fastighetsskötarna. Leif-Erik Wilsdorf pekar på ett element som är från byggåret.

– Det finns inte reservdelar till så gamla element. Så många gånger får vi vara kreativa och hitta på egna lösningar på problemen, säger han. 

Bättre arbetsmiljö efter flytten

Kirunas nya stadskärna invigdes i höstas och ligger tre kilometer öster om gamla centrum, på säkert avstånd från gruvan. Mycket i arbetsvardagen blir annorlunda när fastighetsskötarna inom några år går från att sköta om 60 år gamla hus till Riksbyggens nyproduktioner. 

– Arbetet med underhåll kommer att minska drastiskt. Som skyddsombud tror jag att arbetsmiljön blir bättre och säkrare efter flytten. Samtidigt blir det svårare att laga saker när det mesta styrs av datorer och appar, säger Leif-Erik Wilsdorf. 

Ute i snöfallet möter vi Ulf Enback som pulsar fram med hundarna Sakko och Alfie. Han bor i området och skakar på huvudet när flytten kommer på tal. 

– Det är sorgligt att de gamla fina delarna av Kiruna försvinner. Jag är oroligt att de nybyggda bostäderna blir för dyra, säger han. 

Osäker framtid för Folkets hus

Ett stenkast bort ligger Kirunas Folkets hus. Föreningen grundades 1901 av Lars Johan Jansson, som även grundade Gruvtolvan, den första fackföreningen i Kirunagruvan. 

Kiruna är en arbetarstad, och en del av stadens historia försvinner om inte Folkets hus får finnas kvar.

Men framtiden för Folkets hus är oviss. Snart ska huset rivas, men föreningen har inte fått några lokaler i det nya kulturhuset. All personal på Folkets hus är därför uppsagda, berättar Tommy Pettersson som är verksamhetschef. Han stannar upp i foajén för att byta några ord. 

– Kiruna är en arbetarstad, och en del av stadens historia försvinner om inte Folkets hus får finnas kvar. Vi har varit en viktig mötesplats för kirunaborna och deras föreningar i över 100 år. Var ska människor mötas nu? frågar han sig innan han skyndar vidare ut i den bitande vinterkylan.

Gruvans expansion skapar oro

Nyligen hamnade Kiruna i händelsernas centrum. Vid en presskonferens berättade LKAB att bolaget gjort det största fyndet i Europa av sällsynta jordartsmetaller, som bland annat kan användas till elbilar och batterier. Nu vill LKAB öppna en ny gruva. 

Vår natur är skör och om urfolken ska ha möjlighet att finnas kvar här så behöver också gruvbolagen ta hänsyn.

På torget i gamla centrum ligger en liten butik som drivs av Karin Vasara. Hon är same och säljer handsydda kläder av renskinn, ett hantverk som gått i arv i generationer. Planerna på en ny gruvan skrämmer henne. 

– Vår natur är skör och om urfolken ska ha möjlighet att finnas kvar här så behöver också gruvbolagen ta hänsyn. Men tänker ens politikerna på att vi finns, eller är det bara pengarna som styr? Jag känner mig som en piss i Mississippi bland alla gruvor, säger hon. 

”Det sitter så många minnen i väggarna”

Solen försvinner ner bakom bergen och det börjar skymma. Fönstren i Kirunas gamla centrum gapar tomma. Ingen kommer längre hem från jobbet, ingen tänder i lägenheten och lagar kvällsmat till barnen. På den igenbommade nattklubben flimrar fortfarande ett ensamt lysrör.

Leif-Erik Wilsdorf ser fram emot att snart få en ny och modern arbetsplats, och att få uppleva det nya Kiruna. Men samtidigt finns ett slags vemod. 

– Det sitter så många minnen i väggarna. Jag tänker på alla hyss vi hittade på under gymnasiet. Men jag kommer ju inte att kunna visa för mina framtida barn var jag gick i skolan, säger han.