Tvättmaskinen är trasig. Någonting brann, nu är den tyst. Det var ett tvillingpar, stora, gråa jättemaskiner. För att fylla tvättmedel för hand måste man jobba med händerna över axlarna. Det orkar jag inte, det gör ont, jag är gammal. Men nu är ena tvillingen död. För dyr att reparera, för gammal för att vara värd det. Vem vet om det hjälper, den kanske bara går sönder igen.

Man kan inte komma ihåg allt och shit happens

På golvet står den lilla vita tvättmaskinen. Vi hämtade in den när vi slutade att städa hos en kund. Nu står den halvt om halvt i dörröppningen. Inkopplad i spolslangens vattenutkast och handfatets avlopp. Ibland glömmer jag och använder handfatet och vattnet rinner rakt ner på golvet. Men man kan inte komma ihåg allt och shit happens. Den vita jobbar som den gråas vikarie. Den tar ungefär hälften av vad den gråa gjorde. Men så är det, den har inte samma kapacitet som den gamla. Men den är inte trasig, än.

Vi kopplade in den vita samma dag som vi hämtade den. Chefen hade sagt att den nya maskinen var beställd och skulle komma vilken dag som helst. Löven var gröna på träden och sommarens hopp var inte helt borta. När marken låg lika vit som den lilla tvättmaskinen stod den fortfarande kvar. Ibland stannar jag till i tvättstugan och tänker att vilken dag som helst nu kommer det folk och bär ut den gamla gråa och kopplar in en ny. Vissa dagar när jag stapplar in med smutstvätten fem i fyra tänker jag att någon får komma och bära ut mig också snart.

Man behöver inte kasta bara för att det är gammalt och trasigt. Det gäller både människor och saker

Den gråa fick den vita som vikarie. I städningen är vi ett gäng som åker runt. Det som är roligt med att jobba på andras scheman är att man får en annan inblick i deras vardag. Hur långt är det till sopcontainern? Och hur långt känns det när man släpar på två stora sopsäckar! Tråkigast är när man kommer ut och upptäcker trasiga, dåliga redskap. Moppskaft som glappar, sopset som inte går att sopa med, torkdukar fulla med skräp. Jag kastar och tänker att jag kommer att få skäll för slöseriet. Sen tänker jag på det vi har sparat på att använda en liten vit tvättmaskin som vi redan ägde och då får en gammal städvagn åka med till tippen.

När jag står på rampen och tittar på allt skräp som ligger i de fyrkantiga boxarna tänker jag att en dag ska jag också ligga i en fyrkantig box. Jag ser att mycket hade gått att återanvända. Man behöver inte kasta bara för att det är gammalt och trasigt. Det gäller både människor och saker.

Jag har en vän som brinner för återbruk. Hon ger mig hopp om att även om man är gammal och trasig så finns det en plats, att man är värd att repareras. Mest hoppas jag på att vi kan ha bra redskap och schysta arbetsförhållanden så vi slipper gå sönder.