Hej mitt namn är Crossler och jag ligger i min soffa, under en inramad brittisk flagga med ”Sex Pistols – God save the Queen” på. Varför ligger jag här? För att samla ihop det jag funderar över, i min vardag, som facklig och fastighetsskötare till någon slags krönika.

Jag har varit i yrket, nu, i drygt 13 år (en novis alltså) och jag har varit medlem i Fastighetsanställdas fackförbund nästan lika länge, varav merparten som förtroendevald och därmed fackligt aktiv – alltid med en åsikt, om allt. Jag har aldrig skyggat från att ha en åsikt, inte ens när det kostat husfrid, vänskap, jobb eller fysisk hälsa. Det är ett tvång, ett arv och en fråga om att ”jag är här och jag lever”.

Vi som är fastighetsanställda tar alldeles för lite plats och bråkar på tok för lite.

Utmana strukturer och hierarkier

Att ta plats är en fråga om att visa närvaro och inte minst om att utmana stagnerade strukturer och hierarkier. Att ta plats och inte låta sig tystas, för att titeln, positionen eller tillhörigheten är fel, är för mig det mest mänskliga jag kan komma på. Att bli sedd är ett behov. Att bli lyssnad till och dessutom räknad med ett minimikrav i ett samhälle som kallar sig demokrati.

Som förtroendevald har jag högmodigt satt mig som talesperson för dom som de med titel och position inte räknar med – ibland arg för att det bara varit jag som gapat och bråkat, för att landa i just det; jag har alltid ifrågasatt, gapat och bråkat. Jag har alltid tagit plats. Och det har jag använt mig av som förtroendevald.

Vi är inte bara namnlösa kuggar i ett maskineri, utan oss – dig och mig – stannar maskineriet.

Har vi glömt stoltheten?

Vi som är fastighetsanställda tar alldeles för lite plats och bråkar på tok för lite. Framför allt bråkar vi för lite för våra kollegors skull, för vår pensions skull och för demokratin på våra arbetsplatsers skull. Kanske är vissa av oss för nöjda med den upplevda friheten våra yrkesroller ger oss? Kanske har vi gått på arbetsköparnas syn om våra yrken som lite lättare, att dom kräver lite mindre av kompetens och därmed egentligen inte är några riktiga, på riktigt, yrken? Kanske har vi glömt bort att det var händer som våra som byggde upp det här landet och att det nu är samma slags händer som håller det uppe?

Kan vi ha glömt bort den kollektiva stolthet som en gång fanns hos oss? Vi som städar, lagar, röjer, underhåller och bär oss själva och våra familjer? Vi är inte bara namnlösa kuggar i ett maskineri, utan oss – dig och mig – stannar maskineriet. Var och en av oss, vad vi än tycker om varandra, är summan av ett ansenligt antal individer som tillsammans ser till att andra människor kan bo, studera, bedriva verksamheter och leva.

”Det är bara ett jobb”. Det är nio timmar om dagen, fem dagar i veckan och mer med restid. Om inte vi kan värdera det som mer än ”bara ett jobb” varför skulle arbetsköparna göra det?