Demokratin dör om vi inte för­svarar den. Det slår vi fast i Aten, demokratins födelse­plats, när New York Times bjuder in tänkare från värl­dens alla hörn för att disku­tera demokratin, farorna och försvarsteknikerna.

Flera frågar mig hur ett höger­extremt parti med nazistiska rötter kunde växa fram i ett land utan ekono­misk kris. Jag förklarar att rasismen har funnits både här och där hela tiden. Rasismen, som gör skillnad på folk och folk, är ett av de största hoten mot de­mokratin som ju handlar om alla människors lika värde och rättigheter. Oav­sett hudfärg, hårfärg, klädsel, status eller saldo på kontot.
Men det som oroar mig mer än de bull­rande högerhuliganerna är de till synes helylledemokrater, som stirrar sig blin­da på utsidan och blundar för insidan.

Låt oss illustrera med ett färskt exempel.
När en ung, svart, svensksomalisk kvinna i slöja lyckades kvala in till riks­dagen tappade Svenska Dagbladets le­darskribent Ivar Arpi sans och balans. I stället för att uppmuntra en kvinna som tagit sig hela vägen från margina­lerna till demokratins högborg häng­de Arpi ut henne på bild och ”undrade” vad som ”utmärker henne”.
Som en av Sveriges mäktigaste opi­nionsbildare kunde han ha stillat sin undran genom att googla Leila Ali Elmi och förstå varför hon fick så många personröster. Men han orkade inte göra sitt jobb. Han klarade inte av grunden i all journalistik: att ta reda på fakta in­nan man låter känslorna och rädslor­na ta över.

Leilas utseende stör och står i vägen så till den grad att ledarskribenten med sin ”undran” piskade upp sin patrio­tiska armé som hyser hat mot allt den kandiderande kvinnan står för.
Därtill kopplade Arpi henne till ”kla­ner” utan några som helst belägg.
Att hon själv kallar sig för feminist, antiislamist och är kritisk mot klansys­temet spelar ingen roll.
För de lyssnar inte. De har bestämt sig på förhand. Det finns ett ord för detta att döma en människa efter hen­nes utseende i stället för hennes handlingar.
Men det är ett ord man inte får säga i det här landet längre. För då kommer det hycklande herrskapet börja varna och vifta med sina symboliska svärd igen.

Men vi ser vad som sker och vi hör vad ni säger.
Vi förstår att ni känner er hotade av våra krav på jämlikhet och jämställdhet och mer meritokrati. Där en människas meriter självklart går före hennes hud­ och hårfärg.
Vi vet att ni vet att det finns de som kämpat hårt till skillnad från er som gräddfilat er fram och kvoterats in av era kloner och spegelbilder. Men detta, mina herrar, håller inte längre. Det har många insett.