Det borde vara den enklaste saken i världen: om man påstår att någon har sagt något måste man ha något slags dokumentation som bevisar det. I skrift är det förstås busenkelt, det är bara att kolla upp vad som faktiskt har skrivits. Jag ska villigt erkänna att jag har haft fel ändå ett par gånger. Inte av illvilja, utan för att mitt minne har spelat ett spratt med mig och jag har varit bombsäker på att en viss person skrivit något. Men har man haft fel ber man om ursäkt, inför rättelse och skäms.

Alexandra Pascalidou: Ivar Arpi orkade inte göra sitt jobb

Krönika

Det började med att jag skrev om att Leila Ali Elmis valkampanj främst riktade sig mot den somaliska gruppen. Något som bekräftats av reportage i DN (22/9), SvD (1/10) och Expressen (17/9). I hennes kampanj var inte ideologi särskilt viktigt, i stället ville hon vara en röst för somalier och för ”orten”. Om Pascalidou låtsas som att orsaken till att jag har skrivit om detta är att jag har svårt för Leila Ali Elmis utseende så får det stå för henne. Det är hennes tolkning.

När Pascalidou däremot ljuger om att jag har kopplat ihop Elmi med klanröster, går det för långt. Det har jag inte gjort någonstans, utan har tvärtom markerat mot de som gjort det, både i sociala medier, på SvD:s ledarsida och i radio. För att påstå att Elmi har burits fram av klanröster krävs bevis, vilket de som har spekulerat helt har saknat.

När jag bad chefredaktören i denna tidning att införa rättelse fick jag som svar att ”Alexandras krönika är uttryck för hennes egna tolkningar och åsikter.” Men det är inte en tolkning när någon påstår att man har skrivit något, om detta inte är sant. Som om det inte räckte med verkliga meningsskiljaktigheter, varför måste man hitta på nya? Alla blir dummare, både vänner och fiender, av att man bråkar om saker som saknar grund i verkligheten.

Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet