Inte ett enda varsel. Det är facit för årets avtalsrörelse. Nästan alla kollektivavtal har nu tecknats utan att vi behövt gå ut i strejk. Jag minns inte sist det hände. Kanske någon gång i slutet av 1990-talet. Sedan dess har vi varslat varje avtalsrörelse för att få ut våra löner. Var det pandemin som spelade in den här gången?
När viruset bröt ut i mars trodde vi att allting skulle vara löst till sommaren. Så blev det inte. Avtalsrörelsen sköts upp, arbetsmöten ställdes in och inga fysiska fackmöten kunde genomföras. Vi kämpade igång med den digitala verksamheten så gott vi kunde.
Möten mellan människor går däremot aldrig att ersätta.
Det gick bättre än förväntat. En del saker har blivit så smidiga att vi nog behåller dem framöver också. Möten mellan människor går däremot aldrig att ersätta.
Pandemin påverkade inte bara oss som individer, den blixtbelyste också klassamhällets fula ansikte. När det verkligen gällde var det Sveriges arbetare som var tvungna att fortsätta gå till jobbet – medelklassen kunde gå hem och sätta sig i soffan.
Svenskt Näringsliv försökte säga tack med en lönehöjning på noll kronor.
Det var yrkesgrupper inom vård, omsorg, städ, fastighetsskötsel, kollektivtrafik med mera som visade sig vara oumbärliga för samhället. Som tvingats utsätta sig för risker genom hela krisen. Svenskt Näringsliv försökte säga tack med en lönehöjning på noll kronor. Jo, men tjena.
Nu blickar vi framåt. Mot ljuset, vaccinet och att få kramas igen. Men jag önskar att våra politiker lär sig något av det här. Vi måste ha ett samhälle som fungerar för alla. Allt fler låginkomsttagare klarar inte sitt liv.
Trots att man arbetar och går till jobbet får man inte ihop det.
Trots att man arbetar och går till jobbet får man inte ihop det. Och blir man sjuk får man be till högre makter om snabb tillfriskning, då sjukförsäkringen krackelerat sedan många år. Det är nu eller aldrig vi har chansen att fixa det som gått sönder i Sverige. Kommer regeringen att ta den?
