Alexandra Pascalidou är journalist och författare.

Alexandra Pascalidou är journalist och författare.

Hellre ensam och rädd
än osynlig

KrönikaVi kommer när andra gått för dagen. Vi är de som ingen ser och hör. Vi är skuggfigurerna som rör sig hemtamt i nedsläckta lokaler, ödsliga trapphus, övergivna korridorer.
Mamma och pappa går raka spåret till sitt kontor – den trånga städskrubben. Mamma plockar ihop rengöringsmedel i städvagnen och pappa börjar dammsuga. Rustad med dammtrasor sveper jag över skrivborden. Där har kontorsfolket, som vi sällan möter, bilder på sina blonda barn framför någon röd stuga eller en segelbåt i solsken. De ser så lyckliga ut. Jag är nio, tio, elva, tolv år och jag följer med mina föräldrar till städjobben på kvällarna.
Jag kan allt om städning. Jag vet 
hur man lyfter nedkissade toalettringar utan att nudda dem med fingrarna. Jag vet hur man dammar överbelamrade skrivbord utan att det märks att man lyft på böcker, ramar, block och pennor. Jag vet hur man lyfter tunga papperskorgar för att inte få puckelrygg. Faktum är att jag skulle kunnat skriva en uppslagsbok i städning. Hela släkten har varit och är verksam inom städbranschen.

Så småningom, när jag var femton, sexton år, fick jag en egen nyckelknippa till mitt eget städjobb. Det var ett stort kontor i grannförorten Rissne med en massa larmknappar och säkerhetsdörrar. Det var så läskigt att gå där ensam att jag brukade sjunga högt eller tala med mig själv för att det skulle låta som att jag hade sällskap.
Ändå föredrog jag att städa när alla gått för dagen. Hellre ensam och rädd än osynlig. För det var så det kändes när jag följde med pappa till städjobb på dagtid. Min pappa är ett krigsbarn som förlorade sin pappa när han var barn. Familjen splittrades och pappa levde på flykt i en massa länder. Pappa pratar en massa olika språk trots att han bara gått i skolan i fem år. Allt utom svenska pratar han perfekt.

Min pappa hälsade alltid på alla
 han passerade eller stötte på, men hans frejdiga ”hejsan hejsan” och ”tjeeenaaa” förblev obesvarade. Det var då jag började kalla honom för ”den osynlige mannen”. Eftersom ingen verkade se eller höra honom. Desto mindre tilltala honom. Kanske var det hans eget fel, tänkte jag. Att han kanske uttalade hälsningsfraserna på fel sätt. Att hans svenska var så bruten att svenskarna inte förstod sitt eget språk.
Det var nog där, när jag hängde pappa i hasorna på städjobben som jag bestämde mig för att jag en dag skulle skaffa ett jobb där jag var synlig. Jag skulle bli en sådan som folk såg, hörde och hälsade på. Och den dagen skulle jag påminna om alla dem som ingen ser och hör.

Alexandra Pascalidou

Publicerad: 2016-11-10