Svetten lackar innanför tröjan när jag far runt mellan trapphusen. Mobilen går i ett. Chefen, kollegorna, skyddsorganisationen. Jag moppar och svarar och försöker putsa ett fönster med min fria hand. Ute gassar junisolen.

Om än vardagen som lokalvårdare och skyddsombud är hektisk, hör det här inte till vanligheten. Nej, två saker har hänt. Ett nytt städobjekt upphandlades i vintras med på tok för snålt tilltagen städtid per trapphus, och nyligen kom nya scheman där det rakt av hade hyvlats friskt.

Tjatet från oss fackliga om kollektivavtalets tidlöneprincip har allt som oftast bemötts med suckar. Att bara dra hem vid dagens slut, även om man inte är klar med sina arbetsuppgifter, det kan man ju inte göra, har det resonerats.

Den otryggt anställde gör allt för att hålla sig kvar

I stället går man på knäna.

Skorna slits ut i takt med det uppdrivna tempot, och på mitt bord växer en hög av tillbud och olyckor som ska rapporteras. Oron sprider sig om hur arbetsbristen ska slå. Den otryggt anställde gör allt för att hålla sig kvar.

Man kunde ju önska att situationen på mitt jobb var ett resultat av olyckliga omständigheter och felräkningar. Snarare är det resultatet av nyliberalism och klassklyftor som växt i decennier. LO- rapporten Bättre dag för dag? Arbetsmiljön i ett kvarts sekel (2018) visar att arbetsmiljön på flera plan bara blivit sämre, och att det är arbetarkvinnorna som drabbats hårdast.

På den vägen har städbranschen i dag kommit att präglas av förslumning. I upphandlingar om nya kunder vinner det lägsta anbudet. Priset pressas genom att hålla personalkostnaden låg. När det sen är dags för ny upphandling vill kunden gärna ha ett ännu bättre pris. Och i perioderna mellan upphandlingarna kan det sedan hända att det kommer ägardirektiv om att vinsten ska upp. Då kan det hända att de två timmarna man tidigare hade på sig att städa sina trapphus, krymper ner till en.

Det hela är sannerligen dystert. Men låt oss inte glömma att några av de mest omvälvande förändringarna till det bättre för arbetarklassen historiskt skett när nöden nått en bristningsgräns. Den dag vi inser vår gemensamma styrka kommer social dumpning vara ett minne blott.

Något var annorlunda den här gången

Och vet ni vad?

Häromveckan tog mina arbetskamrater plötsligt initiativ till möte om arbetsmiljön. Jag har hållit flera sådana möten, men något var annorlunda den här gången. Tidlöneprincipen kom i ett nytt ljus, och i blickarna fanns en beslutsamhet jag inte sett tidigare.

”Kan vi då lova varandra att inte jobba gratis?”, frågade kollegan. Jag trillade nästan av min stol.