I tid och otid får jag höra att klassamhället inte finns. Det är ju så få som kallar sig arbetare i dag. Är det inte ansträngning som gäller?
Den som vill ha ett gott liv anstränger sig, den som inte vill det ligger på soffan. Jag brukar svara att jag inte känner en enda kotte som inte anstränger sig, däremot många som trots detta lever på marginalen. Svaret är förstås att klass spelar roll!
Ta bara karensavdraget, det drabbar vissa yrkesgrupper hårdare än andra. Kan man inte arbeta hemifrån och tjänar lite, så lite att varje hundralapp spelar roll, då drar man sig in i det längsta med att sjukanmäla sig.
Man blir helt enkelt ekonomiskt missgynnad av att vara arbetare, att jobba med sin kropp.
Jag pratar om till exempel städare, vård- och omsorgspersonal, handelsarbetare, lagerarbetare och restaurangarbetare. Listan kan göras lång och den består framför allt av LO-yrken.
Man blir helt enkelt ekonomiskt missgynnad av att vara arbetare, att jobba med sin kropp.
Lönebortfallet känns. Men inbäddat i karensen ligger också ett budskap som säger att människor ljuger om de får tillfälle. Att den som har feber inbillar sig, men att hotet om löneavdrag kan locka fram sanningen, vilket är att man är frisk och arbetsför. Det säger mycket om de politiker som införde regeln!
Nu måste vägen framåt vara att den avskaffas
Under pandemin togs karensen bort. Argumentet var att vi skulle minska smittspridningen och därmed behövde sänka trösklarna för att stanna hemma vid sjukdom. Gäller inte det året om?
Influensa och andra virus kan fortfarande skapa stora problem. Dels för enskilda som tvingas arbeta med feber, dels för kollegorna som sprider sjukdomar vidare. Vi har sett hur lätt virus kan spridas på äldreboenden!
När pandemin lättade återställdes reglerna, trots att vi hade en historisk möjlighet att en gång för alla göra oss av med denna klasslagstiftning. Nu måste vägen framåt vara att den avskaffas.
