”Hur kan en snabbast och billigast åstadkomma en utjämning av lönerna mellan kvinnor och män i den svenska arbetarklassen? Det är frågan jag ställt mig och svaret är, kanske inte så överraskande: genom att höja arbetarkvinnors löner!”. Det skriver nationalekonomen Markus Kallifatides i rapporten som han gjort på uppdrag av 6f-förbunden och tankesmedjan Katalys. Rapporten presenteras i dag på DN  Debatt.

Markus Kallifatides, som är docent vid Handelshögskolan, har utforskat tre sätt att utjämna eller helt ta bort löneskillnaderna.

Några får stå tillbaka

Ett sätt är att välja ett antal kvinnodominerade yrken och ge dem extra lönelyft under en tioårsperiod.

Genom att satsa extra lönelyft på städare och 15 andra utvalda yrken såsom barnskötare, undersköterskor och elevassistenter, skulle löneskillnaderna kunna tas bort helt inom tio år. Det skulle betyda att alla andra som inte tillhör de 16 yrkena skulle avstå en procent i löneökning per år och totalt skulle lönekostnadsökningen bli 269 miljarder kronor (att uppnå LO:s mål om att halvera skillnaderna kostar förstås mindre, 232 miljarder). Det totala lönelyftet för hela arbetarklassen skulle bli 33 procent.

Dyrare satsa brett

Att göra ett brett lönelyft för alla under 28 000 kronor är en annan modell. Det skulle kosta 307 miljarder kronor. Att använda ett avtrappat påslag i kronor för alla arbetare skulle kosta 295 miljarder.

Arbetarkvinnor har en genomsnittlig månadslön på 25 528 kronor medan männen tjänar 28 147 kronor. Det innebär en löneskillnad på 9 procentenheter.

LO vill halvera gapet

LO har ett gemensamt mål om att minska löneskillnaderna till hälften fram till år 2028.

Orsaken till att 6f tog initiativ till att utreda den nuvarande lönemodellen och undersöka alternativ var ett missnöje med utfallet av avtalsrörelserna under en rad år.

Industriavtalet slöts 1997 för att skapa mer ordning efter en tid av röriga avtalsrörelser som drev på inflationen. Syftet för industrins parter var också att behålla konkurrenskraften internationellt. Men effekterna av att industrin fått sätta märket blev inte bara ordning i avtalsrörelserna med ökade reallöner. Det har också blivit att tjänstemännens löner dragit ifrån arbetarnas löner och att det varit svårt att minska löneskillnaderna mellan könen. Ett tredje problem som 6f-förbunden sett är att de låga löneökningarna inte varit relevanta i förhållande till hemmamarknaderna, där 6f-förbundens medlemmar arbetar.

”Dödsstöt mot ojämställdhet”

Kan Industriavtalet ruckas på? Det finns problem på arbetsmarknaden som talar för det, enligt rapportförfattaren.

”De nu rådande omständigheterna – akut brist på personal i vården och omsorgen och den ekonomiska ojämlikhetens utbredning som alltmer självklar förklaring till vårt bekymmersamma politiska landskap – borde vara god jordmån för en avgörande dödsstöt mot den ekonomiska ojämställdheten i Sverige”, skriver Markus Kallifatides på DN Debatt.

Rapporten diskuteras på ett seminarium i morgon, onsdag.

Tre modeller för jämställda löner enligt Markus Kallifatides

  • Modell 1 är ett lönelyft i kronor för dem som tjänar under 28 000 kronor och procentpåslag för resten av arbetarkåren.
  • Modell 2 är att alla arbetare skulle får ett lönepåslag i kronor, men i en allt mindre summa beroende på nuvarande månadslön, en trappmodell.
  • Modell 3 är en riktad satsning på 16 utvalda yrken, som skulle få högre procentuellt lönelyft än övriga yrken under en tioårsperiod.

6f är ett samarbete mellan fackförbunden Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko.

Katalys är en tankesmedja som finansieras av 6f.