Josefins farmor tog fajten under strejken

För tre år sedan fick Josefin Johansson jobbet som LO:s ungsekreterare, med uppdraget att lyfta ungas frågor inom LO. Samma höst som LO-borgen blev hennes arbetsplats gick hennes farmor Evelina Andersson bort. Det var då hon hittade den tjocka pärmen med tidningsurklipp om städerskestrejken 1974. Hennes farmor hade samlat hundratals tidningsurklipp från strejken, och det visade sig att hon haft en ledande roll.

Jag tror hon tänkte att hennes insats under strejken var något helt naturligt. Att det var självklart att hon tog den fajten.

– Det var väldigt känslosamt när jag insåg vad hon hade åstadkommit. Jag blev inte förvånad över att hon strejkade, för min farmor var inte en kvinna man satte sig på. Men varför hade hon inte berättat något? Det var på ett sätt märkligt, men hon var en människa som aldrig framhävde sig själv. Jag tror hon tänkte att hennes insats under strejken var något helt naturligt. Att det var självklart att hon tog den fajten, säger Josefin Johansson.

Villkoren försämrades när entreprenadföretagen tog över

Det var den 26 november 1974 som Josefin Johanssons farmor, och ett 70-tal kollegor på städföretaget ASAB i Kiruna inledde sin strejk. Evelina Andersson var ordförande för Fastighets fackklubb på ASAB och blev utsedd att förhandla med företaget under strejken.

ASAB städade åt gruvbolaget LKAB och sedan företaget tagit över städningen hade lönerna sänkts markant samtidigt som arbetsbördan ökade. I en intervju med tidningen Vi från 1975 beskriver Evelina Andersson hur lönerna dök efter att ASAB tog över städningen.

– De fick gå ner från 11 till 4:30 kronor i timmen i och med att ASAB fick kontrakt på städningen för LKAB, säger hon i intervjun.

Utvecklingen var likadan på flera håll i landet där städningen lades ut på entreprenad hos externa städbolag, och missnöjet bland städarna växte sig allt starkare. Städerskorna på ASAB strejkade förutom i Kiruna också i Borlänge, Umeå, Svappavaara, Malmberget, Skövde och på Arlanda.

Städerskestrejken har hamnat i skymundan

När Josefin Johansson hittade pärmen kände hon att hon måste föra sin farmors historia vidare. Medan gruvstrejken 1969 är väldokumenterad menar hon att städerskestrejken hamnat i skymundan.

– Jag har fått höra hur mycket som helst om gruvstrejken på fackliga utbildningar, men fått veta alldeles för lite om städerskestrejken. Det gör mig arg. När jag håller kurser är jag noga med att alltid prata om städerskornas historiska strejk. Det som kvinnor åstadkommit lyfts alltför sällan upp. Men det som de gjorde var helt avgörande. De strejkade för människovärdet, säger Josefin Johansson.

Det som kvinnor åstadkommit lyfts alltför sällan upp. Men det som de gjorde var helt avgörande. De strejkade för människovärdet.

Vild strejk utan stöd från facket

Hennes farmor Evelina Andersson var 48 år när strejken inleddes och bodde med sin man och två av deras åtta barn i LKAB:s arbetarbostäder i Kiruna. Hennes man Johan som var gruvarbetare på LKAB var sjukskriven efter en arbetsskada och Evelinas lön var viktig för familjens försörjning. Bara några år tidigare pågick gruvstrejken, då var det Johan som strejkade.

Men både gruvstrejken och städerskestrejken var vilda strejker utan stöd från de fackliga centralorganisationerna. I intervjun från 1975 kritiserar Evelina Andersson facket för att inte ha gjort tillräckligt för att förbättra städerskornas arbetsvillkor.

Strejken höll på i 22 dagar.

– Det är väl ingen som vill gå ut i en vild strejk. Men facket har varit för inaktivt. När vi städerskor har klagat har det inte hänt något, säger hon i intervjun.

Städerskorna lyckades höja lönen

Efter 22 dagars strejk i Kiruna backade ASAB. Den 18 december 1974 gav företaget besked om löneförhöjning på fem till sex kronor i timmen och en garanterad minimitid på minst fyra timmar per dag. Också på andra håll i Sverige lyckades städerskestrejken, ASAB gav på flera håll med sig och erbjöd höjda löner och bättre arbetstider. Och förutom bättre villkor hade städerskorna också satt fokus på hur kvinnor i lågavlönade yrken behandlades.  

Under hela städerskestrejken var stödet från gruvarbetarna helt avgörande för att städarna skulle lyckas få igenom sina krav. På flera håll i Sverige ställde sig gruvarbetarna bakom städerskorna och samlade in pengar så att städerskestrejken kunde fortsätta. Josefin Johansson menar att städerskestrejken har mycket att säga till LO-kollektivet i dag.

En lärdom från den tiden är att facken alltid måste driva medlemmarnas vilja stenhårt.

– Om vi ska lyckas skapa förändring så måste vi visa solidaritet mellan olika yrkesgrupper, vi måste stå upp för varandra när det gäller.

– Men att facken inte stöttade strejken måste ses som ett misslyckande. En lärdom från den tiden är att facken alltid måste driva medlemmarnas vilja stenhårt. För att vara relevanta för unga och utsatta på arbetsmarknaden måste vi vara tydliga med det löftet, och vi får aldrig backa, säger hon.