Arbetare som är födda i Sverige är oftare med i facket än de som är födda i ett annat land. Så var det inte år 2006 – då var den genomsnittliga organisationsgraden densamma för inrikes och utrikes födda arbetare: 77 procent.

Nu är bilden en helt annan. År 2019 var 64 procent av arbetare födda i Sverige med i ett fackförbund. Motsvarade siffra för arbetare födda i ett annat land var nere på 51 procent.

Den fackliga anslutningen sjunker också snabbare bland utrikes födda. En trend som inte syns i samma utsträckning bland tjänstemän, även om klyftan mellan utrikes och inrikes födda när det gäller fackanslutning ökar även bland tjänstemän i offentlig sektor.

Organisationsgrad bland utrikes födda arbetare

Utvecklingen av den fackliga anslutningen för utrikes födda arbetare är allvarlig av flera skäl. Det är en av slutsatserna från den nya rapporten ”Den svenska modellen i en oviss tid” från Arena Idés fackliga utredningsprojekt ”Arbetsliv och inflytande”.

Författaren är Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet. Han forskar på organisationsgrad, medlemsutveckling och kollektivavtalstäckning.

Anders Kjellberg konstaterar att en stor andel av de som nu tar sig in på arbetsmarknaden är nyanlända flyktingar utan kunskaper om sina rättigheter eller om hur arbetsmarknaden fungerar. 

– De har inte med sig de fackliga traditionerna från sina hemländer och har bristande kunskaper om den svenska modellen. De får också ofta tidsbegränsade, osäkra jobb inom branscher där organisationsgraden är låg och villkoren dåliga, säger Anders Kjellberg. 

Taxi, hemtjänst, hotell- och restaurang. Här jobbar arbetare födda i andra länder än i Sverige. Det är ofta utsatta branscher där ensamarbete är vanligt.

Det är vanligt att fackligt engagerade kollegor befinner sig på annan plats eller så saknas helt fackklubbar. 

– Här gäller det att facken rekryterar förtroendevalda bland dem som kommer från andra länder och att fackförbunden når ut till dem som inte pratar svenska så bra. Att värva medlemmar bland de utrikes födda är avgörande för att öka organisationsgraden totalt, poängterar Anders Kjellberg. 

Fler slutsatser från rapporten:

  1. Färre arbetare med i facket i hotell- och restaurangbranschen

Andelen arbetare som är med i facket har sjunkit sedan år 2006. Men tittar man närmare på olika branscher finns det vissa som sticker ut rejält.

I hotell- och restaurangbranschen har andelen arbetare som är med i facket sjunkit från 52 procent år 2006 till 27 procent 2019. Mellan 2018 och 2019 sjönk siffran med hela tre procentenheter, från 31 till 27 procent.  

– Det är en bransch med många deltidsanställda och där många jobbar en kortare tid för att sen gå vidare. Det är ofta små arbetsplatser där ägarna kanske inte tycker att det är så positivt att man är med i facket och restauranger byter ofta ägare, säger professor Anders Kjellberg som tänkbara förklaringar till varför hotell och restaurang sticker ut med sin låga organisationsgrad. 

I andra branscher har utvecklingen inte gått lika mycket utför. I industrin, till exempel, har andelen arbetare som är med i facket gått från 84 procent år 2006 till 72 procent 2019. 

LO-yrken med hög organisationsgrad: 

* Lokförare ( mellan 87-94 procent åren 2017-2019)

* Stål- och metallarbetare (mellan 83-93 procent åren 2017-2019)

* Processoperatörer trä- och pappersindustri (mellan 79-90 procent åren 2017-2019)

LO-yrken med låg organisationsgrad:

* Hovmästare, servitörer, bartendrar (mellan 20-22 procent åren 2017-2019)

* Kassapersonal (mellan 32-38 procent åren 2017-2019)

* Köks- och restaurangbiträden (mellan 34-38 procent åren 2017-2019), i privat sektor 25-30 procent)

2. Negativa trenden bruten för facklig anslutning

De senaste årens nedgång i facklig anslutning ser ut att plana ut, enligt rapporten. Det trodde inte forskarna när de tittade på siffror för 2018 förra året.

Problemet var att siffrorna var fel, eftersom SCB fått felaktigt underlag av sin underleverantör Evry. 

Det innebär att organisationsgraden legat still mellan 2018 och 2019, på 68 procent. 

– Det innebär att den negativa trenden är bruten, även om man räknar bort medlemstillströmningen som coronakrisen inneburit för fackförbunden. Men det återstår att se om detta blir bestående, konstaterar Anders Kjellberg. 

Det är dock fortsatt stor skillnad mellan hur stor andel av arbetarna respektive tjänstemännen som är med i ett fack. Och den långsiktiga negativa utvecklingen för facken saknar motsvarighet hos arbetsgivarna – där har andelen med kollektivavtal inte minskat alls. Därmed täcks fler anställda, nio av tio, av kollektivavtal än som är med i ett fack. 

En viktig förklaring till det dramatiska medlemsraset för facken åren 2007 och 2008 var alliansregeringens höjningar av a-kasseavgifterna. 

3. Många nya medlemmar i coronakrisens spår

Under våren har coronakrisen lett till att anställda har strömmat till facken. Men hur bestående den coronaeffekten är svårt att säga. 

Men att flera förbund gått från minskat medlemsantal till en kraftig uppgång den senaste tiden är tydligt, enligt de färska siffrorna. Totalt har LO ökat sitt medlemsantal med nästan 20 000 medlemmar under mars och april i år. Då har en del lämnat under tiden, så ännu fler medlemmar har gått med i ett förbund under coronakrisen. 

Motsvarande siffra för Unionen är över 23 000. 

Om coronaeffekten bara är en tillfällig ljusglimt för facken och utvecklingen följer den tidigare trenden beräknar Anders Kjellberg att den fackliga organisationsgraden totalt sett är 65,5 procent år 2024 och 63 procent 2029.

Men bara varannan arbetare förväntas vara fackligt ansluten år 2029, jämfört med 67 procent av tjänstemännen. 

”När trenden pekar i riktning mot att endast hälften av arbetarna inom en snar framtid är medlemmar i facket ökar risken att den fackliga normen i den svenska modellen börjar ifrågasättas”, skriver Anders Kjellberg i rapporten. 

Den här artikeln är först publicerad i Arbetet, som tillsammans med Fastighetsfolket och fem andra titlar ingår i LO Mediehus.